Den italienska orgeln
i Musikhusets Organo-sal

Italiensk övnings- och undervisningsorgel från 1700-talet

Hösten 2002 fick Sibelius-Akademins avdelning för kyrkomusik en italiensk övnings- och undervisningsorgel. Instrumentet ger möjlighet att studera italiensk spel- och utförandepraxis på originalinstrument. Orgeln härstammar från 1700-talet, men exakt byggår (möjligen 1750) och byggare är okända. Den italienska orgelbyggaren Francesco Zanin restaurerade instrumentet innan det installerades vid Sibelius-Akademin. Orgeln är numera placerad på Organo-salens övre läktare i Musikhuset. Den är den enda i sitt slag i Finland och har stor betydelse för förståelsen av italiensk orgelmusik.

Fasaden är uppdelad i tre rundbågiga fält, där det mittersta är störst. Stora, guldbeklädda pilastrar avgränsar fälten och strukturerar fasaden, som kan täckas helt med stora dörrar. Fasadpiporna är placerade i höjd med väderlådan. 16 metallpipor (av totalt 377) är nya, medan övriga delar har restaurerats, och målningarna har återställts till sitt ursprungliga skick.

Väderlådan är en slejflåda som har en indelning som motsvarar fasaden. Den är liten, eftersom endast åtta pipor per stämma ljuder i stora oktaven (kort oktav). Dessutom finns det två stämmor som endast ljuder i diskanten. Registerknapparna är små mässingsknoppar på orgelns högra sida. En särskild funktion gör det möjligt att öppna och stänga alla ripieno-stämmor med en enda tapp, vilket möjliggör snabb växling mellan forte och piano (ripieno och solo). Ripieno-stämmor är principalmensurerade stämmor uppbyggda i oktaver och kvinter enligt övertonsserien.

I den förnyade nedre delen av orgelhuset finns nytt bälgverk och väderkanaler. Kilbälgarna matar vädret direkt till huvudkanalen. De kan manövreras manuellt med läderremmar på orgelns högra sida. För normal användning finns en fläkt. Lufttrycket är lågt (45 mm vp).

Den nya klaviaturen är belagd med buxbom och ebenholts. Eftersom ”spelbordet” saknar justeringsmöjligheter och koppel är mekaniken enkel och avskalad.

Italienska orglar förblev i stort sett oförändrade från slutet av 1400-talet till slutet av 1700-talet. Detta instrument kan därför användas för autentiskt framförande av nästan all italiensk orgellitteratur. Det cembalolika anslaget inbjuder till rik och varierad artikulation samt ornamentik. Eftersom alla pipor är nära organisten är det lätt att kontrollera spelet. Pedalen är avsedd för bastoner i orgelpunkt och slutackord. Orgeln är tempererad i 1/4 komma medelton.

Bland orgelns nio stämmor finns endast en flöjt, övriga är principaler med mjuk sjungande klang. Stämmorna är ordnade enligt oktav-kvint-serien och namngivna efter tonernas ordningsnummer i den diatoniska skalan. För att underlätta förståelsen har fottal lagts till inom parentestecken i dispositionen, även om dessa saknas på registerskyltarna och i allmän praxis. Voce umana är en typisk italiensk stämma, stämd i svävning mot huvudprincipalen.

Disposition

Manual C/E–c3

Principale (8)

Ottava (4)

Quinta Decima (2)

Decima Nona (1 1/3) [ska vara 1 ½ enligt uppgift av Hans Fagius i Orgelforum 3/2025 s. 41]

Vigesima Seconda (1)

Vigesima Sesta (2/3)

Vigesima Nona (1/2)

Voce umana (8)

Flauto in Ottava (4)

Bihangspedal C/E–H

Texten ovan är en förkortad och bearbetad översättning av den finska presentationen av orgeln där det även finns en bild av instrumentet.